Denna ständiga press
Jag förstår verkligen att dagen människor lider utav stress och blir deprimerade. Tänker man tillbaka till högstadiet så hade man en ständig press på sig att få betyg så att man kom in på den gymnasietubildning man ville. När man sedan kom in på gymnasiet så kämpade man med betygen för att senare komma in på universitet/högskola dem som ville det. Idag sitter iaf jag här och kämpar med att få bra betyg, alla dessa arbeten och tentor som ska in och inte nog med det så är ju lärarna helt efter! Man frågar dem en sak, dem svarar men menar egentligen något helt annat.
Vadå att man inte ska ta det så seriöst?! Vissa tar lån för att gå ett program, få en utbildning och därför vill man inte flamsa igenom det men det verkar inte lärarna fatta. Nej för vad gör dem? Dem står och skrattar och skämtar om oss elever i lärarumet för att vi är så förvirrade. Är det konstigt att man är förvirrad när man inte får något direkt besked eller en klar och tydlig mall att gå efter?? BLIR SÅ TRÖTT!!! Tur att det är fler än jag i samma sits. Sedan stressar man upp sig för framtiden, vilka val man ska göra nu när det gäller inriktingen, väljer jag det ena får jag jobb överallt eller bara i de större städerna?? Om jag specialliserar mig på Kriminologi vad kan jag jobba med då?? GUD, får huvudvärk bara jag tänker på det och snart ska dessa valen göras. Tur att man har sina solstrålar som kan stötta en och vara till stor hjälp.
En annan sak jag funderat på lite fram och tillbaka är varför det ofta blir en massa skitsnack och backstabbing?! Fick höra om ett triangeldrama utan dess like och jag fattar inte grejen riktigt, om man är kompisar ska man då inte kunna vara den man är utan att bli dömd?? Visst att man kan bete sig illa och göra saker som vännerna kanske tycker olikt om men då som kompis ska man väl inte snacka skit eller gå bakom ryggen på den människan? Man ska väl vara till hjälp? Leda vännen på rätt spår?
Jag har kompisar som tycker en sak medans jag tycker en helt annan men inte går jag bakom ryggen på dem. Man kan ha många kompisar men endast en del man kan lita på till 100%. Jag vet iaf vilka mina är och det handlar inte om hur länge man känt människan i fråga utan om hur denna människan är. Mi är ett sådant exempel, jag har nu känt henne i ett och ett halvt år och jag vet att jag kan lita på henne till 100 medans Sa som är min kusin som jag känns hela livet vet jag också att jag kan lita på. Sedan finns det de vänner jag känt i 5-6 år som jag inte alls kan lita på. Iaf så hoppas jag det löser sig för alla tre pater i triangeldramat och det är aldrig roligt när sådant händer.
Nu ska jag försöka intala mig själv att varva ner en stund och sedan återgå till skrivande på arbetet! SUCK!! Får se om det blir ett inlägg senare ikv.
